Det har aldrig varit svårt för mig att säga nej till kompishäng, fester och liknande. Även om det självklart har varit de gångerna man väldigt gärna hade viljat vara med. Men jag har prioriterat min sport. Alltid gjort det. Från när man gick på lågstadiet, genom alla skolår fram tills nu. Det märks att vissa människor inte kan sätta sig in i det engagemanget man har och hur mycket tid man lägger ner. Iår har jag tävlat mindre = det har faktiskt funnits mycket fler möjligheter till fest & annat vilket har varit superkul men jag märker också att jag blir "trött" på att umgås med människor om man till exempel går ut två gånger på rad och vad jag uppskattar att faktiskt vara hemma och trimma hästarna eller packa tävlingsgrejerna. Andas frisk luft och fixa & dona. Samtidigt som jag går runt och funderar på diverse frågor och dilemman i världen. Så det är verkligen en tillvaro jag gillar men det är också så att hade jag inte haft viljan att bli bra så hade jag inte stannat hemma så mycket som jag har gjort men man får bestämma sig för vad man vill med sin satsning. Är glad för att jag har hittat något i livet som jag verkligen brinner för, känns som om det skulle vara tråkigt annars.