I slutet av 2006 satte jag mig för första gången i sadeln på Lucky Rovers rygg. Det var något helt annant än mitt trygga russ. Från att gå från lugna och stabila Virvla till en stressad, het och en ganska onåbar virvelvind. Dessutom kändes han stor trots att han bara var en kategori upp, alltså en C-ponny.

 

Det var min faster som räddat denna ponny ifrån slakt och 2007 kom han sedan hem till mig för att bli "min ponny" på obestämd tid. Det första året med denna häst var värst, att rida ut var nästan bara att glömma och i paddocken gick det varv efter varv utan att jag fick hejd på honom. Dessutom var han riktigt sur vid sadling men det försvann bara på några få veckor så något rätt tyckte han väl att jag gjorde på ryggen eftersom att det beteendet försvann så fort. Det var många tårar som hann rinna under de första åren med Lucky och så många gånger ville jag bara ge upp och strunta i allt.

 

Efter det första ganska kämpiga året så började dock saker bli bättre, vi kände varandra bättre men han hade också landat lite i sitt psyke. 2010 hade vi kommit varandra riktigt nära och jag hade lärt mig att rida honom och han var lugn. Denna lilla häst lärde mig så mycket och har bidragit till att jag är den ryttare jag är idag men jag hade aldrig lärt mig att rida honom om det inte var för min tränare Maria.

 

Med denna ponny fick jag göra mina första galoppombyten, hoppa banor på 110-120 cm och verkligen testa på saker som Virvla inte kunnat erbjuda. Kapacitet fanns det i överflöd i denna häst, både i dressyr och hoppning. Att vända upp mot ett hinder var nästan som att frivilligt frånsätta sig all kontroll men det var inte för att han älskade att hoppa utan det var bara stresstressstress. 

 

Men som ja tidigare nämnt så blev det ordning på honom med, där ridning och hoppning inte blev ett stressmoment för honom men det tog också 5 år att komma dit. I slutet utav 2012 togs han bort, min lilla ängeI. Saknar jag denna ponny väldigt mycket, vissa hästar tar ju mer plats i hjärtat än andra <3