“You have to expect things of yourself before you can do them.”

Jag är verkligen så otroligt glad att jag tränar för de tränare som jag tränar för just nu. De förväntar sig mer av mig än kanske någon annan. Ber mig utföra saker på träningarna som jag kanske inte alls känner mig bekväm med eller är säker på att jag klarar, men de känner mig som ryttare nästan bättre än jag själv, och de vet precis vad de kan önska från mig och vad min kapacitet är. 
 
För varje gång jag lyckas med något jag inte var säker på att jag skulle kunna göra flyttas hela tiden mina gränser fram om vad som är möjligt & inte möjligt. Jag har aldrig känt mig så obegränsad som jag gör just nu. Ett exempel, jag trodde aldrig att jag & Palle skulle kunna rida på över 70% i MSV C. Jag skrattade åt min tränare när hon efter ännu än tävlingsritt på 62% sa: "Du klarar ju alla svårigheter, 70% är inte långt borta, det kommer att komma". 
 
Film från två superbra dressyrträningar för min dressyrtränare tidigare iår. Hon har utvecklat oss mer i dressyren än vad jag trodde var möjligt. Dessutom är hon lite utav en mentor för mig, jag rapporterar varje tävling för henne och hon finns alltid bakom mig med sin erfarenhet och kunskap.
 
Och så en film från en helt fantastisk hoppträning. Eftersom att vi fått Palle smidigare, starkare och mer lösgjord i dressyren kunde vi ta med det till hoppningen. Det var dock inte helt enkelt, i början ville Palle hoppa som han alltid hoppat. Det vill säga med lite för högt huvud, och lite för låg i ryggen. Min hopptränare och jag har jobbat jättemycket med att han ska jobba även på hoppbanan. Galoppera och hoppa mer igenom kroppen, inte ta många & snabba steg eller gena i svängarna. Nu kan vi hålla en mycket lugnare, större och rytmisk galopp banan runt både på tävling & träning. Det har blivit så mycket mer klass på vår hoppning nu, Palle använder sig kropp bättre och därmed kan jag också inverka bättre. Det blir inte stressat på distanserna för att räcka fram utan att han tar mig framåt i varje galoppsprång. 
 
Tidigare har jag haft dressyrtränare och hopptränare som skillt sig åt för mycket. De har tagit ut varandra lite och det har varit svårt för mig att byta mellan hoppning & dressyr. Hade jag ridit mycket dressyr det senaste kunde hopptränaren se det direkt och ville genast ändra på vissa saker i min ridning. Och likadant åt andra hållet. Det gjorde att jag inte kunde vara konsekvent i mitt sätt att rida och det resulterade i sämre känsla som gjorde mig osäker. Nu följer vi en röd tråd och mina tränare kompletterar varandra så bra. Oftast jobbar vi på samma saker i hoppningen som i dressyren. Det ser ut på lite olika sätt eftersom att det är två olika grenar med grundtänket är detsamma. Det både min hopptränare och dressyrtränare lär mig är kunskap som jag kommer att bära med mig för resten av livet. Jag är så glad för allt de har lärt mig.