Det kändes ändå lite smula pirrigt när jag tryckte på "skicka", i mejlet som skickades till Smålands Ridsportförbund så berättade jag lite om mig själv och mina tävlingsresultat med min häst Heart Paal. Vi uppfyllde kriterierna för att få söka. Så varför inte tänkte jag. 

 

Så småningom fick jag svar. Jag var kallad till intervju och uppridning för Maria Gretzer på Växjö Ridklubb. Roligt, tänkte jag förstås, men jag hade inga förväntningar på att bli uttagen till en talangsatsning. Jag var helt lugn när vi åkte mot Växjö, likaså under intervjun. Innan vi red för Maria så värmde vi lite själva och det kändes precis som vanligt...Men sedan... När vi alla som var i min uppridningsgrupp stod i en halvmåne framför Maria kom nervositeten plötsligt krypande. Det var som att jag vaknade ur någon dvala och verkligen kände allvaret. Jag kom på att jag verkligen ville ville komma med. 

 

Efter ytterligare lite uppvärmning inför Marias ögon skulle vi galoppera över några bommar och nervositeten som hade kommit så snabbt blev helt plötsligt svår att tränga bort. Vi kom helt fel första gångerna på bommarna. "Ja, detta var ju just snyggt", tänkte jag. Hur är det ens möjligt liksom...Min lite trevande ridning hängde även i på första hindret vi skulle hoppa. Blev knas där med och jag började fundera på hur i hela friden det var möjligt att komma så fel fler gånger på en uppvärmning än vad jag normalt gör på flera hoppträningar tillsammans. 

 

Men efter första lilla uppvärmningshindret släppte det värsta och jag kunde rida på lite mer som vanligt. Vi kom bra på alla hinderna och den avslutande banan gick jättebra bortsett från en liten miss. Jag var ändå nöjd med mig själv när uppridningen var över. Palle hade gått fint i markarbetet och förutom lite strul med bommarna precis i början och det lilla uppvärmningshindret så hade vi ändå visat upp oss båda på ett bra sätt. Även Maria verkade nöjd och vi fick beröm för den avslutande lilla banan.

 

 

 

Dagen efter publicerades mitt namn som en utav dem som kom med. Jag blev jätteglad. Äntligen får jag vara med på något. Jag som aldrig tävlat stora klasser på varken ponny eller häst. På något sätt blev det ett kvitto på att jag ändå var med lite i matchen trots att jag vid den tiden inte hade ridit varken 130 hoppning eller ridit högt på ponny som flera andra som var med gjorde eller hade gjort. Äntligen var känslan. Äntligen får jag också vara med på något.

 

 

 

Sedan har mycket hänt sedan dess. Bland annat så åkte vi på ett gemensamt meeting, besökte Breeders och SIHS. Vi har ridit clinic på Kalmar Horse Show för Sara Algotsson Ostholt och fått träffa andra kändisar i hästsverige. Vi har varit på föreläsningar och vi har haft tre personliga tränare som även har fystestat oss. Mental träning. Vi har också fått hjälp med upplägg eller kunnat bolla andra tankar och funderingar. Framför allt så har jag blivit peppad och inspirerad.